Молчание закончится, как только Задраенные плотно шлюзы Откроются - поэту столь привычно Артикулировать - язык его подвешен.
Пока же он молчит. Он сдержан. Не оттого, что вдруг не может вспомнить И подыскать "те самые" слова, Что страсть его унять смогли бы. Он влюблен.
И свет померк, и время струйкою песка, И вечность вкруг него сомкнулась. В холодной тьме, наощупь, он бредет, Чтобы найти тепло ладоней. К ним
Замерзшими губами припадает И чувствует, как снова бьется пульс. Влюблен - и он не различает, где свет, где тьма, Когда так близко то, что он искал,
И может быть, об этом он напишет.
Kanske blir det en dikt ändå.
Tystnaden sluter sig som ljudets lufttäta slussar i rummet hos den – i vanliga fall välsmorde poetens artikulerande munläder.
Han står nu stum och bitvis återhållen.
Detta, icke för att han drabbats av en temporär minneslucka och letar efter något att säga, utan för att han lider av en omedelbar och rent av påfallande förälskelse.
En förälskelse – så stark att solen för ett ögonblick upphör att lysa och tiden rinner som sand för hans ögon och sluter det eviga.
Han trevar i den dunkla kylan och finner en värmande hand att vila sina frusna läppar mot. Han kysser handen och känner pulsen åter. Kärleken vet ingen skillnad på ljus eller mörker om man finner det man saknat är nära. .
Kanske blir det en dikt ändå.
|